Om boken: 1959 / En solstråle, som sakta rörde sig i rummet, nådde sängen och lade sig på Pavel Vasilyevichs ansikte. Han ryckte till, öppnade ögonen och log. Det var tyst, bara det dova smällen av tofflor hördes från köket - mamman sov inte. Pavel Vasilyevich satte sig försiktigt ner, men sängen gnisslade förrädiskt, och han, leende igen, viftade med handen och började klä på sig, utan att vara försiktig längre. Mamma kom in direkt. Under en tid såg de på varandra i tysthet: modern förebrående, Pavel Vasilyevich skyldig. Då frågade mamman och pekade på bordet med ögonen: "Igen?" Han svarade inte. Och vad var svaret? Igår frågade hon: "Ta inte pappren, Pashenka." Det är för sent, du har fått nog. Ligg ner och sov.